Här sitter jag nu lång uppe i skyn i ett stort flygplan. Motorerna mullrar och kylan breder ut sig sakta men säkert över stolsraderna, klockan är halv tolv Indisk tid och vi har färdats ungefär halvvägs. De flesta sover under de vidröda flyg filtarna, en staka ser på någon film som visas i nackstödet på stolen framför. 

Planet är inte helt fullt, det är en och annan ledig stol här och var, på några platser har människor bredit utsig och lagt sig för att sova. Klockan är som sagt lunch tid, men ändå är allt så lugnt. Detta får mig att tänka på den här Indiska mannen som försökte förklara hur Indier ser på tid och liv. Han menade att tiden den går inte förns människan går, den står stilla så länge människan står stilla. Att vi åldras har inget med tiden att göra utan är en företeelse som är kopplat till högre makter och något som hör till det oändliga. Han menade att det var därför Indier kunde meditera så bra och kunde komma längre på kortare tid rent mentalt, utan att färdas fysiskt. Låter kanske konstigt, men jag kan förklara genom ett exempel; när jag och S. satt på ett tåg som skulle ta oss till Mumbai från Goa så ligger det en man på en brits, han ligger där, sovandes, redan när vi kliver på, i timmar ligger han orörlig som en sten och bara är. När vi suttit nästan 10 timmar på tåget och vi börjar närma oss slut stationen så reser han sig upp och börjar göra sig klar att gå av. Det han nu uppfattat var att han gått på tåget, lagt sig i ett meditativt tillstånd och inte uppfattat tiden som tid tills han gått av. Som kontrast så satt vi i timme efter timme och tyckte att tåget aldrig verkade komma fram samt hängde upp oss på små saker som att tåget blev försenat 4 timmar. Intressant att se den här sidan, och det är något bekant över det, att bara slå bort det man inte kan göra något åt, och plötsligt minns jag vad det är. 

Att gå upp till Stuvstas tågstation och det visar sig att pendeltåget är försenat, 10 minuter men man vet att det kan lika gärna bli en timme. Då har jag ibland bara satt mig på första bänken och bara sett ut över de vajande träden som omgärdar den lilla pendelparkeringen och bara låtit tankarna vandra. Då har inte heller jag reflekterat över att tiden gått när tåget väll kommer in på perrongen. Ibland kan en sådan temporär ”bubbla” om man nu kan kalla den det hålla i sig hela vägen in till stan och en annars ganska seg transport sträcka, har man inget minne av att man genomgått. Tid är ett intressant fenomen, och tänk om man skulle kunna börja medvetet välja hur fort tiden ska gå, vad annorlunda världen skulle värka. Att bara blunda och så är jag på den platsen jag önskar, kanske är det det som är den sanna uppfinningen av ”teleportören”.